And another day have past...
Myser med 7th heaven! en ganska präktig serie med massa klychor men jag mår bra av den. Jag känner mig in i serien, jag önskar ett att få ett liv som det (samma gemytlighet) och jag kna säga att det kristna med serien är nästan det bästa! Jag sitter till och med och ångrar att jag inte konfirmerade mig.
Jag tror, i min lilla men fantastiska värld, att de finns något som är större och mäktigare än oss. Jag tror vi har något som skyddar oss, när det ska skyddas, för all händer av en orsak. Jag tror på ödet, jag tror på "the big bang", men av någon anledning kan jag inte tro att endast den skapade människan även om det är bevisat, de måste ha funnits någon slags vilja involverad.
Jag älskar kyrkor, och ännu mer älskar jag kyrkogårdar. Allt är så fridfullt, man blir hörd och man blir självsäker. Det är som att dessa två plaser stärker en, känns som att man går som på ett podium, att man lyfts upp på en pidestal! Känslan jag får när jag når kyrkor och dess kyrkogårdar är inte som de beskrivs i skräkfilmer och till halloween, det är faktiskt den motsatta! Var är det läskiga? Det är minnen och glädje som präglar eller åtminstone borde prägla kyrkans alla hörn och då även kyrkogården.
För i kyrkan hålls dop, bröllop, nattvard och lite till och inget där är negativt, inget syftar till döden och läskiga spöken som hemsöker dig. Det är firandet av ett nytt liv, det är firandet av två människors kärlek och det är minnet och hedrandet av en otrolig förebild om speglas i dessa "nöjen". Om vi går till begravningen så ser jag den inte som ett "avslut". Jag ser det som en ny början, en ny vandring. Jag anser att själen, din ande, din känsla och minne av dig lever vidare. Du kan bara dö fysisk i mina ögon! därför ser jag en begravning som en hedring (kan man säga så) till det fysiska livet, där en människa har fått vara med om så många olika saker som sedan blir ett hjälpmedel för att (som jag tror)kunna bli en fantastisk "ledsagare" i hemlighet. En ladsagare från "andra sidan" som kan sötta och hjälpa i tuffa stunder. En som finns där när ingen annan finns, för visst har vi alla känt någon gång att vi blir hörda fast vi är helt ensamma i rummet? Kanske till och med ensamma i hela lägenheten/huset?
Vad ville jag ha sagt egentligen? Jag ville nog bara snacka av mig... Jag tror jag är en kristen människa som tror lite extra på andlighet. Jag är en modern kristen tror jag! Kan man inte försöka förgrena ännu en stor förgrening inom Kristendomen? En Linnéa förgrening?
Nu ska jag sova, sluta grubbla och överanalysera! Men detta kan bli en bra argumenation till varför jag vill gifta mig i kyrkan och varör jag tycker det är viktigt med barndop :)
XOXO (like in Gossip Girl)
Jag tror, i min lilla men fantastiska värld, att de finns något som är större och mäktigare än oss. Jag tror vi har något som skyddar oss, när det ska skyddas, för all händer av en orsak. Jag tror på ödet, jag tror på "the big bang", men av någon anledning kan jag inte tro att endast den skapade människan även om det är bevisat, de måste ha funnits någon slags vilja involverad.
Jag älskar kyrkor, och ännu mer älskar jag kyrkogårdar. Allt är så fridfullt, man blir hörd och man blir självsäker. Det är som att dessa två plaser stärker en, känns som att man går som på ett podium, att man lyfts upp på en pidestal! Känslan jag får när jag når kyrkor och dess kyrkogårdar är inte som de beskrivs i skräkfilmer och till halloween, det är faktiskt den motsatta! Var är det läskiga? Det är minnen och glädje som präglar eller åtminstone borde prägla kyrkans alla hörn och då även kyrkogården.
För i kyrkan hålls dop, bröllop, nattvard och lite till och inget där är negativt, inget syftar till döden och läskiga spöken som hemsöker dig. Det är firandet av ett nytt liv, det är firandet av två människors kärlek och det är minnet och hedrandet av en otrolig förebild om speglas i dessa "nöjen". Om vi går till begravningen så ser jag den inte som ett "avslut". Jag ser det som en ny början, en ny vandring. Jag anser att själen, din ande, din känsla och minne av dig lever vidare. Du kan bara dö fysisk i mina ögon! därför ser jag en begravning som en hedring (kan man säga så) till det fysiska livet, där en människa har fått vara med om så många olika saker som sedan blir ett hjälpmedel för att (som jag tror)kunna bli en fantastisk "ledsagare" i hemlighet. En ladsagare från "andra sidan" som kan sötta och hjälpa i tuffa stunder. En som finns där när ingen annan finns, för visst har vi alla känt någon gång att vi blir hörda fast vi är helt ensamma i rummet? Kanske till och med ensamma i hela lägenheten/huset?
Vad ville jag ha sagt egentligen? Jag ville nog bara snacka av mig... Jag tror jag är en kristen människa som tror lite extra på andlighet. Jag är en modern kristen tror jag! Kan man inte försöka förgrena ännu en stor förgrening inom Kristendomen? En Linnéa förgrening?
Nu ska jag sova, sluta grubbla och överanalysera! Men detta kan bli en bra argumenation till varför jag vill gifta mig i kyrkan och varör jag tycker det är viktigt med barndop :)
XOXO (like in Gossip Girl)
Kommentarer
Trackback
